Oj vad tiden går! Jodå, ny cykel blev det. Med rätt inställningar och hjälp av proffset Ken Zetterdahl på Velociped så blev cykeln perfekt för mig och fick flytta hem till mig. Ett sponsoravtal med Velociped och all hjälp därifrån gjorde att jag tog mig till VM i långdistanstriathlon.
Träningssäsongen inför VM blev inte helt optimal, helt överöst med jobb och småskador som avlöste varann ställde till det.
Min kiropraktor (tillika hjärtevän) Christian Segerfalk hade fullt sjå att hålla efter mig, jag tror helt enkelt stressnivån blev lite för hög.

Tre dagar innan starten stog jag hos ortopeden som viftade med cotrisonsprutan och ville dopa min axel som var oanvändbar. Han pratade om sencalsinos, bursit och vingscapula. Inte optimalt för att prestera på ett VM.
Jag tvärvägrade cortison men fick remiss till röntgen och besked om att det skulle göra jäkligt ont att simma och cykla och kanske även springa, men det slulle inte orsaka några livsbestående men. Fine. VM nästa.

I år skulle ju VM gå på hemmaplan, närmare bestämt i Motala. Billigt och bra men såklart hade det varit trevligt med någon mer exotisk plats, Rio eller något. Särskilt när väderrapporterna varslade om skitväder med regn, blåst och tolv grader i luften och så kallt i vattnet att det var risk att simningen skulle bli inställd av säkerhetsskäl. Precis som kvalet förra året. Då hamnade två på sjukhus och jag själv var heltrasig både fysiskt och psykiskt i två månader. Inget jag ville uppleva igen.

Men det blev dessbättre inte som SMHI förutspått. Solen sken, 15 grader i vattnet och 17 i luften, nästan ingen vind. Härligt! Racet gick rätt bra, långt under förhoppningen men gick i mål som 41:a på tiden 7:34. Helt ok för en långdistanstriathlon med de förutsättningarna jag startade med. Nöjd.