Oj vad tiden går! Jodå, ny cykel blev det. Med rätt inställningar och hjälp av proffset Ken Zetterdahl på Velociped så blev cykeln perfekt för mig och fick flytta hem till mig. Ett sponsoravtal med Velociped och all hjälp därifrån gjorde att jag tog mig till VM i långdistanstriathlon.
Träningssäsongen inför VM blev inte helt optimal, helt överöst med jobb och småskador som avlöste varann ställde till det.
Min kiropraktor (tillika hjärtevän) Christian Segerfalk hade fullt sjå att hålla efter mig, jag tror helt enkelt stressnivån blev lite för hög.

Tre dagar innan starten stog jag hos ortopeden som viftade med cotrisonsprutan och ville dopa min axel som var oanvändbar. Han pratade om sencalsinos, bursit och vingscapula. Inte optimalt för att prestera på ett VM.
Jag tvärvägrade cortison men fick remiss till röntgen och besked om att det skulle göra jäkligt ont att simma och cykla och kanske även springa, men det slulle inte orsaka några livsbestående men. Fine. VM nästa.

I år skulle ju VM gå på hemmaplan, närmare bestämt i Motala. Billigt och bra men såklart hade det varit trevligt med någon mer exotisk plats, Rio eller något. Särskilt när väderrapporterna varslade om skitväder med regn, blåst och tolv grader i luften och så kallt i vattnet att det var risk att simningen skulle bli inställd av säkerhetsskäl. Precis som kvalet förra året. Då hamnade två på sjukhus och jag själv var heltrasig både fysiskt och psykiskt i två månader. Inget jag ville uppleva igen.

Men det blev dessbättre inte som SMHI förutspått. Solen sken, 15 grader i vattnet och 17 i luften, nästan ingen vind. Härligt! Racet gick rätt bra, långt under förhoppningen men gick i mål som 41:a på tiden 7:34. Helt ok för en långdistanstriathlon med de förutsättningarna jag startade med. Nöjd.


Category: Uncategorized

About the Author

Jag ska bli Sveriges bästa tvåbarnsmammatriatlet. Varför? För att jag älskar endorfinkickarna av att klara det jag trodde var omöjligt. Och för att jag faktiskt kan om jag bara vill, och om jag vågar utmana - lite till, och lite till. Och för att jag vägrar bli soffliggarfetto igen. I hela mitt vuxna liv har jag varit tjock, en sockerberoende jojobantare med immunförsvar så dåligt att jag var sängliggande en vecka efter att ha passerat ett dagis. En vårdag 2008, som nybliven tvåbarnsmamma, insåg jag att jag var väldigt trött på att vara fet, trött och sjuk och beslöt att byta liv. Totalt. Efter ett par tjejklassikerår, en halvvättern och 20kg mindre fett på kroppen har jag nu snöat in totalt på triathlon. En roligare sport finns inte. Eller livsstil kanske man ska säga. Det är en härlig sammanhållning triathleter emellan världen över, och tävlingarna bär ett sånt härligt livgivande stänk av lätt vansinne över sig. För att hamna på pallen måste man bemästra teknik, styrka och uthållighet i alla tre discipliner (ja faktiskt fyra om man räknar växlingarna som är ett kapitel för sig), klara av att disponera krafterna rätt, och inte minst hålla sig frisk och sy ihop träningsschemat med familjeliv och jobb - det är den riktiga utmaningen. Och det är just utmaningen, blodsmaken, och inte minst den drivande jakten på endorfinkickarna som gör att jag älskar det här. Och satsar högt. Under vägen har jag lärt mig mycket om kost, hälsa, hälsa, träning och mental inställning. Kunskaper som jag nu använder för att hjälpa andra som vill leva livet, precis som jag. Jag vågade ge mig ut ur komfortzonen. Vågar du?

Comments are closed.