Jag har höjt ribban i år. A-tävlingen är VM-kval på långdistans. Stackars Coach André.

Stackars Coach André ska dessutom skiljas från sin cykel. En riktig läckerbit från Trigon med Di2. JAg fick se en bild igår på cykeln. Jag har tagit fram bilden säkert tretti gånger idag. Jag tror jag dööööööör. Vill också ha. Tyvärr är den fem storlekar för stor och jag tror inte den kommer krympa i tvätten hur mycket jag än skulle putsa den.

Men oj vad jag skulle få starka ben på en sån hoj. När jag börjar tveka om jag pallar mer så ser jag bara ner på läckerbiten under mig, smeker styrtappen med den sista ansatsen kraft jag kan uppbringa och känner känslan och kraften skjuta in i kroppen. Och drar om konkurrenterna med ett dominerande swoosh swoosh swoosh, det där dova, hårresande vackra ljudet från en 90mm fälg eller disc, ler, och hittar urkraften, och håller hela vägen in i T2, glider i löpskorna och seglar ut på löparbanan med alldeles tillräcklig energi kvar. Ryyyyser…..

Och när jag kommit innanför dörren efter en tuff arbetsdag och huset är tomt och öde eftersom barnen är hos sin far denna veckan och kroppen lika dränerad på träningslust som huset är tyst – då ser jag min Pärla, som så tålmodigt står där, välputsad och redo som en mönsterscout. Och istället för att som en genomsnittssvensson ramla omkull i soffan och stanna där större delen av den vakna tiden under återstående delen av dygnet, så hittar jag känslan att återigen glida i cykelbyxor, jacka, hjälm och skor, och ta en härlig, svettig, drivande, uttröttande, livgivande och endorfinladdad vända i Hallandsåsens sluttningar och på bjärebygdens slätter. Och känna livet susa tillbaka in i varenda liten kapillär. Le och fortsätta le, om än slutkörd med trötthetstårar och fartvindstårar och mjölksyratårar som förblindar min syn.

Tänk vad ett mästerverk till cykel kan göra för humöret. Och för orken. Och för tron.

 

Tron kan försätta berg.

 

Snälla gud. Låt mig vinna på nästa trisslott. Jag behöver bara sisådär 60 000.
Eller någon som köper min husbil.

 


Category: Uncategorized

About the Author

Jag ska bli Sveriges bästa tvåbarnsmammatriatlet. Varför? För att jag älskar endorfinkickarna av att klara det jag trodde var omöjligt. Och för att jag faktiskt kan om jag bara vill, och om jag vågar utmana - lite till, och lite till. Och för att jag vägrar bli soffliggarfetto igen. I hela mitt vuxna liv har jag varit tjock, en sockerberoende jojobantare med immunförsvar så dåligt att jag var sängliggande en vecka efter att ha passerat ett dagis. En vårdag 2008, som nybliven tvåbarnsmamma, insåg jag att jag var väldigt trött på att vara fet, trött och sjuk och beslöt att byta liv. Totalt. Efter ett par tjejklassikerår, en halvvättern och 20kg mindre fett på kroppen har jag nu snöat in totalt på triathlon. En roligare sport finns inte. Eller livsstil kanske man ska säga. Det är en härlig sammanhållning triathleter emellan världen över, och tävlingarna bär ett sånt härligt livgivande stänk av lätt vansinne över sig. För att hamna på pallen måste man bemästra teknik, styrka och uthållighet i alla tre discipliner (ja faktiskt fyra om man räknar växlingarna som är ett kapitel för sig), klara av att disponera krafterna rätt, och inte minst hålla sig frisk och sy ihop träningsschemat med familjeliv och jobb - det är den riktiga utmaningen. Och det är just utmaningen, blodsmaken, och inte minst den drivande jakten på endorfinkickarna som gör att jag älskar det här. Och satsar högt. Under vägen har jag lärt mig mycket om kost, hälsa, hälsa, träning och mental inställning. Kunskaper som jag nu använder för att hjälpa andra som vill leva livet, precis som jag. Jag vågade ge mig ut ur komfortzonen. Vågar du?

Comments are closed.