Det blev ett långt uppehåll i bloggandet, jag har tuggat mig igenom en separation under hösten och vintern vilken har tagit oerhört mycket kraft.

Jag har försökt hålla mig flytande både psykiskt och ekonomiskt, det kostar enormt att bryta upp, särskilt känslomässigt blir det ju i och med barnen som oundvikligen kommer i kläm. Jag vill finnas för dem, hos dem, men samtidigt ha ekonomi att låta dem växa upp i ett bra bostadsområde och utöva de fritidsintressen de vill. Man slits mellan inkomstkrav och mammanärvaro och känner att stressen över att livspusslet slits sönder ibland blir helt övermäktig.

Jag är prestationsmänniska och vill räcka till för allt. Klara allt. Det går inte. Konstigt nog.

Jag tvingades ta ett beslut, att släppa tävlingsmålen för en period, ägna mig åt barnen och jobbet och nya hemmet. Jag hoppas kunna hitta tid och kraft för nya tag i sommar, eller nästa sommar. Barnen och hälsan måste gå först nu.

Trainercyklingen som ju kräver pannben har jag i stort sett lagt ner. Det tar mer kraft än det ger nu. Löpningen och simningen har fått bli den räddande ventilen för att få utlopp för all frustration och alla känslor genom den här tiden. Vännerna i triathlonklubben har också givit mig ett enormt stöd. Utan dem vet jag inte hur det hade varit.

Så träningen har både varit min överlevnad och mitt dåliga samvete. Kvaliteten har ju inte varit den bästa; Jag har inte kunnat fokusera på resultat, bara hålla mig kvar i nuet. Men jag är oerhört tacksam att jag ändå haft den att ta till. En löptur när tårarna förblindar ögonen gör att man sen sover gott och stilla istället för att vrida sig timme ut och timme in i sängen, sömnlös, full av tankar och känslor. Simningen är så tekniskt komplicerad och så beroende av att man lyckas slappna av och ändå behålla kraften och balansen, att bli ett med andningen och vattnet. Tystnaden, vattenbruset, takten.

Jag tar en dag i sänder. Vissa är underbara, andra är hemska.

Nu ser jag fram emot att lämna mitt livs längsta vinter och åka ner till Mallorca med Team Snabbare, jag ska jobba som cykelledare, lapa sol och umgås med gamla och nya vänner. Resan avslutar jag med Ironman Mallorca 70,3. Det blir en rejäl utmaning, jag är inte alls lika bra tränad som förra året men nu vet jag vad som väntar och jag har blivit en bättre simmare under vintern, så jag borde kunna klara samma tid som förra året. Jag vet inte hur, men viljan finns där.

Och som någon sa; If there is a will, there is a way.


Category: Uncategorized

About the Author

Jag ska bli Sveriges bästa tvåbarnsmammatriatlet. Varför? För att jag älskar endorfinkickarna av att klara det jag trodde var omöjligt. Och för att jag faktiskt kan om jag bara vill, och om jag vågar utmana - lite till, och lite till. Och för att jag vägrar bli soffliggarfetto igen. I hela mitt vuxna liv har jag varit tjock, en sockerberoende jojobantare med immunförsvar så dåligt att jag var sängliggande en vecka efter att ha passerat ett dagis. En vårdag 2008, som nybliven tvåbarnsmamma, insåg jag att jag var väldigt trött på att vara fet, trött och sjuk och beslöt att byta liv. Totalt. Efter ett par tjejklassikerår, en halvvättern och 20kg mindre fett på kroppen har jag nu snöat in totalt på triathlon. En roligare sport finns inte. Eller livsstil kanske man ska säga. Det är en härlig sammanhållning triathleter emellan världen över, och tävlingarna bär ett sånt härligt livgivande stänk av lätt vansinne över sig. För att hamna på pallen måste man bemästra teknik, styrka och uthållighet i alla tre discipliner (ja faktiskt fyra om man räknar växlingarna som är ett kapitel för sig), klara av att disponera krafterna rätt, och inte minst hålla sig frisk och sy ihop träningsschemat med familjeliv och jobb - det är den riktiga utmaningen. Och det är just utmaningen, blodsmaken, och inte minst den drivande jakten på endorfinkickarna som gör att jag älskar det här. Och satsar högt. Under vägen har jag lärt mig mycket om kost, hälsa, hälsa, träning och mental inställning. Kunskaper som jag nu använder för att hjälpa andra som vill leva livet, precis som jag. Jag vågade ge mig ut ur komfortzonen. Vågar du?

Comments are closed.