Nu är den väckt. Cykelrumpan. Sittbenen aningen ömma och mjukdelarna upprörda. Precis som sig bör när cykelsäsongen just börjat. Däremot har den främre mjukdelsavdelningen gått i massiv strejk efter några ynka timmar av total blodförlust och grav klämskada. Eller krosskada kanske är lämpligare benämning. Herrejösses vilken hemsk sadel jag fått med cykeln, den måste vara skapt för en 12-årig pojke med sittbensbredd på 5cm. Men den skulle vara superbra, en specialized med hål och allt, lite mjuk för att matcha tridräktens lättfodring. Eller nåt. Morrrrrr. 1000 spänn åt fanders. Undrar just om den brinner bra eller om man kanske kan ha den som basebollsträ? På cykeln sitter den iallafall inte en minut till.

Ett desperat SMS till Marcus, min coach, med innebörden ”min fi**a dör, det är kris, vad ska jag göra?” Han tipsade om att försöka tilta upp bäckenet, kolla på bilder på hur andra triathleter sitter. Ja, jo, det förstås, jag slarvar nog lite där. Ok, upp igen på hemsksadeln. Nej helvete, inte en chans. om jag så skjuter rygg som en asförbannad katt så känns det som bäckenet ska sprängas och läpparna dö och trilla av i kallbrand. En timmes bild-googlande hjälpte inte. Det måste vara sadelns fel.

Nöden har ingen lag. Jag måste ju kunna träna. Plötsligt, mitt i natten, blev så racern strippad på sin sköna fina SpecializedRuby-sadel, och står nu där i garaget och skäms i sin nakenhet. Helgerån. I källaren står tempohojen med en fin rubysadel som inte alls var lika skön på tempohojen. Hmmm. Inte fel på materialet, alltså. Skit också. Om materialet är bra måste det väl innebära att det är fel på……mig. Inte bra för egot. Inte alls bra.

I ett desperat försök att återställa mitt skadade ego ger jag mig ut på ny sadeljakt. Bontrager kanske har nåt som kan passa? I väntan får jag nog prova att höja styret en ring, kanske ger det åtminstone en mental lättnad på trycket därnere. Nästa alternativ är väl att operera in en extra led i ländryggen så att bäckenet kan rätas upp ännu lite till. Allt går. Utom det som rullar.

Rulla, ja. Det lär väl pengarna göra, för en ny sadel måste det bli om jag ska ha sex någon gång till i livet.


Category: Uncategorized

About the Author

Jag ska bli Sveriges bästa tvåbarnsmammatriatlet. Varför? För att jag älskar endorfinkickarna av att klara det jag trodde var omöjligt. Och för att jag faktiskt kan om jag bara vill, och om jag vågar utmana - lite till, och lite till. Och för att jag vägrar bli soffliggarfetto igen. I hela mitt vuxna liv har jag varit tjock, en sockerberoende jojobantare med immunförsvar så dåligt att jag var sängliggande en vecka efter att ha passerat ett dagis. En vårdag 2008, som nybliven tvåbarnsmamma, insåg jag att jag var väldigt trött på att vara fet, trött och sjuk och beslöt att byta liv. Totalt. Efter ett par tjejklassikerår, en halvvättern och 20kg mindre fett på kroppen har jag nu snöat in totalt på triathlon. En roligare sport finns inte. Eller livsstil kanske man ska säga. Det är en härlig sammanhållning triathleter emellan världen över, och tävlingarna bär ett sånt härligt livgivande stänk av lätt vansinne över sig. För att hamna på pallen måste man bemästra teknik, styrka och uthållighet i alla tre discipliner (ja faktiskt fyra om man räknar växlingarna som är ett kapitel för sig), klara av att disponera krafterna rätt, och inte minst hålla sig frisk och sy ihop träningsschemat med familjeliv och jobb - det är den riktiga utmaningen. Och det är just utmaningen, blodsmaken, och inte minst den drivande jakten på endorfinkickarna som gör att jag älskar det här. Och satsar högt. Under vägen har jag lärt mig mycket om kost, hälsa, hälsa, träning och mental inställning. Kunskaper som jag nu använder för att hjälpa andra som vill leva livet, precis som jag. Jag vågade ge mig ut ur komfortzonen. Vågar du?

One Response to Sadelhelvete.

  1. Anette Hökerberg skriver:

    Haha, jag känner igen varenda känsla du beskriver. Efter 1 mil var jag skinnflådd. Och eländet varade i tre dagar!!
    Efter 3 rundor blev det en ny sadel. Behöver jag tillägga att maken betalde med ett leende på läpparna 😉